
"Detta är en sann historia. Den finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter/-/Vissa namn och detaljer i berättelsen är ändrade för att skydda de gömda människornas identitet."
Liza Marklund beskriver [Antonssons bok] som en rörig partsinlaga.
- Visst, man kan välja att tro på mannen som misshandlar. Men jag är den enda förutom Maria Eriksson som har haft tillgång till alla hennes sekretessbelagda handlingar.
Liza Marklund medger nu att exmannen i boken är fabricerad. Och eftersom karaktären är påhittad borde inte Osama Awad känna sig påhoppad, resonerar hon.
Men det är Maria Erikssons sanna historia, som hon upplevde den, en partsinlaga, hävdar Liza Marklund. [...] Människor har misstolkat "Gömda" och trott att detta är en journalistisk, objektiv sanning som presenterats, men det är det inte. Det är Mias sanning.
Så. Från en absolut sanning backad upp av hundratals dokument, till en partsinlaga (just "partsinlaga" var tydligen inte så bra med Antonssons bok, som till skillnad från Marklunds inte var en absolut sanning) med fabricerade avgörande detaljer?
Jag håller just nu på att skriva en sann historia om en journalist, "kvinnan med det blonda håret". Låt oss kalla henne Liza M. Nej, det blir för uppenbart. L Marklund blir bättre.
Det är en sann historia där hon under satanistiska riter mördar spädbarn och dricker deras blod samtidigt som hon planerar att invadera Polen i en blixträd och förser Nordkorea med hemlig kärnvapenteknik.
Det är en sanning. Jag lovar. Jag kan backa upp den med hundratals dokument. Men de får ni inte se. Det är för hennes egen skull. Jag kan ha ändrat vissa detaljer. Men jag säger inte vilka.
Liza Marklund,
Gömda,
bok,
böcker,
litteratur